Fanatisk Film - Recensioner - In a Glass Cage aka Tras El Cristal

En gammal nazistläkare som sedermera har blivit en sadistisk pedofil med flera unga pojkars liv och lidande på sitt samvete misslyckas med att ta sitt liv efter att han slutligen börjar inse vad han håller på med. Flera år efter sitt misslyckade självmordsförsök ligger han hjälplös i en järnlunga och måste tas om hand av andra utan förmåga till egna handlingar. En yngre man som besitter mycket känsliga uppgifter om hans sadistiska liv utpressar honom till att anställas som skötare men det visar sig snabbt att han vill mer än så. Han vill leva ut den gamles perversa fantasier och tar åter upp tråden som leder till ännu fler unga pojkars död.

2010-01-05

Jag har hört väldigt mycket gott om den här filmen och inledningsscenen, där Klaus (Günter Meiner) begår avskyvärda handlingar mot en ung pojke, är hur stark som helst. Det är ingen dialog överhuvudtaget och bildspråket får tala för sig själv. Händelserna trycks inte ned i halsen på åskådaren även om det är ganska uppenbart vad som händer. Tyvärr lyckas man inte bibehålla spänningen man initialt skapar och när filmer går in i nästa fas tappar den tempo.

Det som följer kanske i och för sig inte är så beroende av tempo som många andra filmer så själva poängen är en krypande stämning, men några av scenerna är lite väl utdragna för att spänningen ska hålla i sig och även om det är avskyvärda handlingar som visualiseras så krävs det ganska mycket för att chockera numera och jag tycker inte filmen lyckas riktigt med det. Att skapa frågeställningar som måste besvaras av åskådaren själv är däremot något som filmen lyckas alldeles utmärkt med. Ynglingens (David Sust) intentioner är inte något som är självklart på något sätt och det finns, åtminstone till en början, flera olika möjligheter.

Och eftersom jag brukar tycka om deprimerande filmer med grådaskigt foto, som denna har, är jag lite förvånad över hur besviken jag blev efter att ha sett In a Glass Cage. Och faktum är att jag, frånsett från att filmen är lite seg, inte vet riktigt varför. Jag kan tänka mig att det har lite att göra med protagonisternas tillika antagonisternas förhållande till varandra, eller kanske snarare deras förhållande till publiken. De blir båda utan sympati och det skapas inte någon sympati för någon annan heller egentligen, frånsett möjligen det tidigaste offret i filmens inledning och prolog. Det är förvisso ett intressant grepp men jag tycker inte det håller hela vägen, för utan sympati blir det också svårt att känna avsky för dem på det sätt som man egentligen borde.

På det hela taget blev alltså inte det här det mästerverk jag hade hoppats på men helt klart en film jag inte ångrar att jag har sett och definitivt en som måste finnas i referensramar hos var filmgalning.

Tommy Söderberg